Jennifer Monica Carlsson

Hej.

Jag har kännt att min skrivlust har försvunnit. Jag har liksom kännt att jag inte har så mycket att skriva om. Det händer inte så mycket i mitt liv just nu som är värt att skriva om. Skolan tar upp så himla mycket av min tid och det känns lite tjatigt att skriva om den hela tiden.

Nu däremot har jag lust att skriva, men jag tänker inte skriva om hur det går i skolan, hur mycket jag har att göra där eller om allt annat i livet som känns piss.
Jag tänker skriva om livet, men inte om mitt liv.

Idag har det hänt mycket. Jag har sovit en timme nu på kvällen och ätit och nu har allt som hänt under dagen börjat smälta. Och det gör faktiskt riktigt ont i hjärtat.

Jag vet att jag skrivit om det här tidigare, eftersom att jag går tredje året i gymnasiet nu så har vi projektarbete. Det projektarbete som jag och fyra andra i min klass håller på med handlar om flyktingbarn/ungdomar.
Ensamkommande flyktingbarn, de barn och ungdomar som kommet hit till sverige utan sina föräldrar, utan sina syskon, utan någon som hellst.

Idag åkte jag och tre andra från min projektgrupp tillbaka till Villa Viktoria, ett hem för just ensamkommande flyktingbarn. Eller ungdomar, dom är mellan 15 och 18 år gamla där.

Vi har ju varit där en gång tidigare och det stället är helt sjukt underbart!
Det är en jättefin villa, på både insidan och utsidan. Hemtrevligt är det, jag har inga bilder här nu och jag vet inte ens om jag skulle kunna eller ens vilja lägga upp dom i bloggen, det känns lite som att jag inte vill hänga ut någon eller så, men det är som vilket annat hem som hellst.
 Ett fint kök, två mysiga vardagsrum, ett rum där man kan träna i, datorer, tv och tv spel, sällskapsspel, bokhyllor fulla med böcker, som ett riktigt hem, inget institutionsliknande alls, vilket man skulle kunna tro, vilket vi också hade väntat oss när vi åkte dit första gången.

Förra gången vi var där fick vi träffa föreståndaren, calle, och han berättade för oss om hur det var där och vi fick ställa frågor och blev visade runt i huset.
Idag när vi kom så fick vi se oss omkring i huset igen, ta kort och ställa lite mer frågor. Vi kom dit vid ett och vid den tiden var nästan alla ungdomarna i skolan, det var två killar hemma som precis börjat i skolan där så dom hade kommit hem tidigare.
Vi fick prata med en av killarna.
Han var nog lite blyg och förstod inte varför han skulle prata med oss för. Jag förstår honom, där kommer vi fyra tjejer och ska ställa massa frågor till stackarn.
Men han ställde upp i alla fall, och vi hade lite svårt att komma på frågor, vi hade inte planerat så mycket innan och tänkte väll att vi tar det som det kommer och att när vi väl sitter där och ska prata så kommer vi väll på saker att säga.
Det var lättare sagt än gjort. Vi visste inte alls vad vi skulle säga, eller rättare sagt så visste vi nog vad vi ville säga men inte vad vi kunde säga.
Jag menar, de här barnen har haft det svårt, de har kommit, flytt, från sitt hemland. De har lämnat familj och vänner och kommit till ett helt främmande land. Vi vet inte varför dem har varit tvugna att fly, men det är ingen gullig semester i sverige dom är på, och det är svårt att veta hur mycket man kan fråga och vad man kan fråga om.
Den här killen har varit i sverige en kort tid, 3 veckor tror jag att han sa och han var 16 år gammal. Vi tog det säkra före det osäkra och frågade lätta frågor som om han trivde här och så.

En sak som verkligen berörde oss var att när vi frågade om han tyckte om skolan så tittade han på oss och sa: Det klart, vem tycker inte om skolan?

I sitt hemland hade han inte gått i skolan, och han precis som de andra ungdomarna där var väldigt glada och tacksamma över att de får gå till skolan.
De här ungdomarna är helt otroliga, de kommer till ett annat land som är helt annorlunda från allt de varit med om tidigare, de går till skolan och anstränger sig och arbetar hårt där för att lära sig saker och de lär sig Svenska fort, efter bara n¨ågra månader så kan de både förstå och göra sig förstådda. Den här första kille vi pratade med hade ju bara varit i landet en kort tid så vi fick prata på engelska med honom men han kunde vissa ord och så på svenska.

När vi var klara med honom så fick vi fika och sen började resten av ungdomarna rulla in.
Vi pratade med en kille till, han var 15, (eller åtmistonde så säger han det, det är inte ovanligt att ungdomar ljuger om sin ålder då det gör det lättare för dem att få uppehållstillstånd om de är yngre.)
Den här killen var så OTROLIGT gullig!
Han satt där med oss och pratade och verkade inte känna sig obekväm så som den första killen gjorde. Han hade varit i sverige i 3 månader och han kunde prata svenska, inte jättebra men han kunde endå både förstå och prata.
Vi pratade lite svenska med ohnom men det blev endå mest engelska då han verkade känna sig mer säker på det.
Han satt och skrattade med oss, men mest åt oss tror jag då vi var ganska speedade allihopa av allt kaffe vi fått i oss under fikat.
Han berättade för oss om hans favoritämnen i skolan ( matte och idrott), han tyckte om personalen och han frågade till och med om oss.

Usch, det är så mycket som jag vill skriva och berätta om det här! Men jag vet inte vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva så att någon förstår!
De här ungdomarna är helt otroliga och de är precis som oss, vilket man har lätt att glömma. Jag tror att det finns mycket fördomar mot invandrare, att de bara kommer hit och lever på bidrag och som parasiter på vårat samhälle.
Och visst, det finns säkert de som gör så, jag vet inte. Men jag tror, att de som är så är inte de som flyr hit, inte de som tvingas fly hit. Inte barn och ungdomar som de här. De här ungdomarna kommer inte hit för att de vill, de tvingas på ett eller annat sätt, men dom här kämpar och försöker lära sig vårat språk, våran kultur och de gör sitt bästa i skolan.
´
Och trots att de lever i ovisshet hela tiden, trots att de inte vet om de kommer få stanna eller bli tillbaka skickade så håller de hoppet uppe, de fortsätter leva och de har sina drömmar.
De har drömmar precis som vilket barn eller vilken ungdom som hellst.
Jag frågade den sista killen där vad han ville göra i framtiden, vad hans drömmar var.
Och han svarade att han ville hålla på med fotboll, det tyckte han om, han ville bli fotbollsproffs.
Jag hoppas verkligen att han får bli det, att han får det uppehållstillstånd som han väntar på, att han får slippa oroa sig.

Under den här dagen har vi varit med om både glada stunder och mindre glada.
En av de glada stunderna var när vi fick höra att en av tjejerna hade fått uppehållstillstånd och att hon snart skulle flytta ihop med några andra tjejer, som också bott på villa viktoria förut, i en egen lägenhet.
Att se hur glad hon var för det, det går inte ens att beskriva! Det var helt underbart att se.

En av de saker som var mindre glada, eller mindre glada, FÖRJÄVLGA!
Var att när vi gått därifrån så fick vi reda på att en annan av killarna som bodde där, en jätte trevlig och glad kille och den första som bodde där som kom fram till oss självmant och skakade hand med oss och presenterade sig, han hade blivit nekad ett upphållstillstånd. Det var hemskt att få veta och svårt att tro på. Han hade ju gått omkring där och varit precis lika glad som alla andra, jag hade aldrig kunnat gissa att han visste att han skulle bli tillbaka skickad.
Visst, vi träffade hans gode man och han sa att han skulle överklaga det här, men han sa också att eftersom att den här killen kommer från Irak så är det inte så troligt att han kommer få stanna i alla fall. Nu prioriterar man nämligen att barn från andra länder som somalia och kongo ska få stanna. HAN KOMMER FRÅN IRAK SÅ DÄRFÖR SKA HAN INTE FÅ STANNA! Han har en hemsk, riktigt hemsk historia och han borde inte bli hemskickad men, a, det spelar tidligen ingen roll. Han är ju inte från det land som står högst på listan för tillfället.


Usch, det är så hemskt.
Jag skulle kunna skriva hundra sidor till om det här, men jag tvivlar på att det är någon som kommer orka läsa ens det här som jag skrivit.
Men nu har jag fått skriva av mig lite i alla fall.

Tack och hej